om det här med religion
jag har, tro det eller ej, spenderat nästan hela dagen i kyrkan och gått en ledarutbildning för att bli konfirmandledare. och faktiskt så jag trivs extremt bra i dessa miljöer, men sådanna ''åsikter'' är inte direkt accepeterade i det samhället vi människor lever i just nu. jag älskar kyrkor, lukten, atmosfären, det konstanta lugnet, allt det som representerar kyrkan tilltalar mig något så förfärligt.
men trist nog så är det som så att gå till kyrkan, bara för att eller för att gå på en mässa, det är inte något man går runt och pratar om att man har gjort. det är mer accepterat att fråga någon ''har du en stor kuk?'' än ''tror du på gud?''.
när Kristna på Katte steg upp på scenen under föreningspresentationen för ett tag sedan, bredde det ut sig en extrem tystnad över den annars rätt så pratande publiken i aulan. stämningen blev obekväm och alla vred sig nästan generat i stolarna medan de två tjejerna på scenen pratade om en älskande Gud och om deras förening. de fick några halvhjärtade applåder efter avslutningsfrasen ''Gud välsigne er''.
jag tycker det är sorgligt att det här med religion nästan har blivit ett tabu, något man inte pratar om, något som bara finns där men som inte riktigt är accepterat.
med detta säger jag inte att jag är en fanatiskt kristen liten flicka som sitter argt bakom datorn och försöker försvara religion. jag tror på Jesus, inte att han var Guds son, men att han fanns, att han var en ovanligt god människa som hela sitt liv kämpade för rättvisa och godhet och som slutligen fick dö en plågsam död för den tro han hade och för de människor han älskade. Jesus är en symbol för absolut godhet enligt mig, inte resultatet av en overklig jungfrufödelse. jag tror inte heller på någon allsmäktig Gud som sitter där högt bland molnen och styr och ställer med allt och alla han har skapat nedanför. jag har ju flygigt däruppe, många gånger, men inte har jag sett en tillskymmelse till en stor och skäggig farbror med änglar runt omkring sig.
nej jag tror på att det finns en god kosmisk kraft i universum, att det finns något mer än vi människor och den jord vi lever på. att vi aldrig är ensamma om vi är beredda att inse att det finns något som vill hjälpa oss om vi behöver.
tänk bara på hur hela universum bildades. det smällde till i en liten prick (som var allt som fanns) och plötslig var det är, universum började expandera och gör det fortfarande. vad är inte det om ett mirakel?
man kan vrida och vända på så mycket. jag tycker ibland att det vore bättre om religion aldrig hade funnits, med tanke på så mycket ont som det skapat och gjort, korstågen till exempel. och på hur långt vi hade kommit i utvecklingen om inte katolska kyrkan motsatt sig precis alla vetenskapliga upptäcker någon gjorde som inte överensstämde med deras tro.
men nu är det så att den finns religionen finns och den lever runt omkring oss. så varför inte bara acceptera den och försöka anpassa den så att den passar in i ens eget liv och värderingar för i grund och botten är allt religionen vill att vi ska älska, vara snälla mot och ta hand om varandra.
och det finns väl absolut inget fel med det?
